Söndag 6 februari - årets kallaste månad - 2005.

De nyinköpta slalomskorna står i tamburen för inpassning vid tillfälle. Två veckor

återstår till sportlovets Österrikeresa. (Förra gången - 2002 - glömmer jag

aldrig. Sju dagar i strålande sol, där jag de tre sista kunde åka barhuvad och

utan windstopper uppe på topparna! Det är ju bra nog, men dessutom fick jag

erbjudandet att köpa en båge. Polletten trillade ned, och köpet var klart

efter några veckor.)

På skrivbordet ligger Linköpings Långfärdsskridskoklubbs tidskrift

"Medåkar'n" med sitt fylliga reportage om Cruisarhövdingens bravader på

Rosenkällasjöns is sistlidna november - väl kända för hemsidans läsare.

Motorcyklarna sover sin vintersömn med urtagna batterier - rimligtvis

ostörda ytterligare någon månad, medan jag förmodas leva på de synnerligen

angenäma minnena från förra helgens resa till Västkusten och "På två hjul".

Där fanns att drömma om.

Men - när jag strax efter 11 kommer ut ur Västerlösa kyrka efter hustruns

gudstjänst, lyser solen lite disigt över slätten. Det vore lögn att påstå,

att den värmer, men vägarna är torra och påtagligt grusfria - så tanken blir

till en oemotståndlig frestelse.

Väl hemma ställs bilen tillräckligt nära. Vis av erfarenheten från förra

året, när Silvervingens batteri krävde två extra uppladdningar, innan motorn

startade, kopplar jag denna gång startkablar från bilens batteri direkt till

motorcykelns polskor, medan cykelns eget batteri fortfarande står på bänken.

Max choke, fem sekunder på startmotorn - inget händer. Väntan, repris -

samma resultat. Men tredje gången gillt. Som vanligt tänder den lilla

vinkeln först på den ena cylindern, men i höstas hade jag tömt båda

flottörhusen - inte bara det ena som året innan - och inom femton sekunder

gurglar båda burkarna, som de skall.

Någonstans har jag läst, att CX/GL-motorns elsystem är konstruerat så, att

cykeln går utan batteri, bara man får igång den. Det vet nog min båge inte

om, för den tvärdör, när bilens batteri kopplas bort. Tillbaka med kabeln,

prompt start, och nu får motorn gå helt varm, innan den stängs av.

Hustrun kommer hem, och lunchen aväts. Det vackra vädret tarvar en rejäl

promenad, men vid halv tre-tiden är vi tillbaka. Kompisen, som fått frågan,

om han vill hänga med ut, har beslutat sig för att avstå, men han kommer

ändå för att vinka av mig(!!). Ullfrotté under skinnstället, ut med cykeln

på garageplan, i med batteriet, dutt med högertummen, och motorn startat

prompt. Öronproppar i, hjälm på.

Förra årets premiärtur ägde rum en av de första dagarna i mars. Då gav

isfläckar vissa problem att komma ut från garageuppfarten. Sådana lyser helt

med sin frånvaro denna dag, när jag med spinnande motor och sång i hjärtat

vinklar norrut in mot stan.

Asfalttemperaturen måste ligga kring nollan, så tempot blir synnerligen

makligt. För att undvika imma företas en stor del av turen med

integralhjälmens visir öppet ett snäpp - helöppet vid rödljusen - med

örnkoll efter rullgrus, som behagar hålla sig ur vägen. Risken för att få

flygfän i ansiktet är å andra sidan definitivt noll.

Båda däcken behöver en puff luft på macken i Vallarondellen, men

bensintanken har varit toppad hela vintern, så där finns resurser.

Industrigatan, Hamngatan, Brokindsleden, vidare mot Hövdingens residens -

men han är inte hemma. Vänlig dotter bekräftar, att det sugit i tarmen även

på honom, men sociala plikter har krävt sitt.

Arbetskamraten ute i Hjulsbro, vars H-D slumrar i garaget, blir något

perplex, när jag ringer på, och hans hustru är allvarlig oroad över, att jag

skall frysa ihjäl. Hon lugnas av mina höga skinnbrallor - "med inbyggd väst"

- under jackan.

Vidare till spättans boningar i Lambohov. Hon har hjälp med tunga bestyr

därhemma denna dag och har därför tackat nej till repan - men som av en

händelse är hon på väg från affären, när Silvervingens bekanta motorljud

hörs bakom henne. Under vårt samtal upptäcks, att jag glömt dra upp

blixtlåset i jackan efter förra stoppet! Högt kåpglas har sina fördelar.

Vi konstaterar längtansfullt, att det nog dröjer en dryg månad, innan det

blir mer seriöst åka av, men ljuset syns onekligen lite starkare i tunneln,

och abstinensbesvären är i alla fall tillfälligt lindrade, när cykeln ställs

in i garaget - med tickande, varm metall och 44 km på trippmätaren.

Bror Gårdelöf