Definitivt sista svängen!

Det blev en vända till! Min chef, cruisaren Claes Lennmarken, köpte ny hoj, en BMW K 1200 GT, -07 – varpå jag köpte hans förra, en BMW K 1200 RS, -02 – märkligt nog utan att någonsin ha kört en sådan cykel! Men det är inga bekymmer. Tillfället återkommer inte, och skulle det visa sig, att jag inte trivs på hojen, är en ytterligt välvårdad, fem år gammal BMW med 2 500 mil på mätaren inte världens svåraste maskin att sälja.

Fredag eftermiddag 16 november kommer han åkande hem till mig på RS:en, varpå hustrun kör oss till Bikestop, där han hämtar sitt nya åk, och jag tar hem Vilddjuret, som åtnjutit reguljär service.

Vi konstaterar båda, att det inte med säkerhet är färdigåkt. Någon dag till kan det bli vackert väder – vilket inträffar redan nästa dag. Efter diverse lördagliga förmiddagsplikter i olika butiker sammanstrålar vi på min garageplan efter lunch. Solen skiner från en molnfri himmel, och det är plusgrader – men vägbanorna vill inte torka upp. Salt, måhända?

Som solen står, får det bli Omberg – vilket ger en del motljus men är hanterbart. BMW:ns radfyra är en speciell upplevelse. Förutom vid ren krypkörning vill Vilddjurets Rotax-twin ha sådär 3 500 rpm för att trivas, men BMW-spisen verkar inte bry sig. Den drar utan problem från 1 500 rpm – alltså drygt tomgång! – på låga växlar, och på högre behövs inte så värst mycket mer. Det är som att ha en elmotor mellan benen – en känsla, som förstärks ytterligare av, att den är gummiupphängd och vibrationerna närmast försumbara.

Motorns svirr ger turboassociationer, men sådan finns ju inte – och denna dag med få plusgrader är inte optimal för att testa gränser. När jag tycker, att jag vridit på rätt bra, visar varvräknaren på 4 000 rpm, dvs det finns ytterligare 5 000 rpm att ta till, innan nålen går in på rött och elektroniken bryter tändningen. (En bekant, som åker på föregångaren K 1100 RS, beskriver den så här: ”Jag kan köra på högsta växeln i 40 km/h och vrida på fullgas. Motorn protesterar inte utan drar hela tiden jämnt och starkt upp till 240 km/h.” Den maskinen har fem växlar, och min har sex. Från 40 km/h? Någon gång skall jag prova.)

En annan positiv överraskning är växellådan. BMW är känt för klonkiga men pålitliga lådor – särskilt de gamla boxrarna – men denna är minst lika smidig som Vilddjurets och är en fröjd att använda.

Skall jag leta minus, är det styrningen, som i lägre farter är överraskande tung och på något sätt oprecis – och plötsligt slår det mig, att BMW:n väger kring 290 kg, dryg 50 kg mer än Vilddjuret. (Kilona döljs annars förbluffande väl av den liggande radfyrans låga tyngdpunkt.) Aprilians konventionella teleskopgaffel gör cykeln lättkörd i alla farter, men BMW:ns Telelevergaffel – som gör, att cykeln inte niger nämnvärt ens vid hård inbromsning, utan nästan hela fjädringsvägen bibehålls! – verkar lite egendomlig i låga stadsfarter. (Den R 1200 RT, som jag körde i våras, har samma framgaffelkonstruktion, men där märkte jag inget ens i krypfart. Den cykeln har dock bredare styre och bör alltså vara mer lättsvängd.) Så snart det rullar bara aningen snabbare, märks dock inget, och cykeln är – som man har rätt att förvänta sig av en BMW – stadig som ett lok. Samtidigt är aerodynamiken som gjord för mig. Med kåpglaset i nedre läget finns inget turbulensbuller – bara vindbrus. Detta verkar milt uttryckt lovande!

De fuktiga vägbanorna består, varför det blir stopp då och då för visirtvätt. Solen skiner oförtrutet utom på Omberg, som denna dag gör skäl för sitt namn. Berget ”ommar”, dvs ångar, så att det får en molnhätta. Ändå blir det inte varmare än sådär + 7, vilket ger tillfälle att låta de elvärmda handtagen jobba, och tillvaron är trivsam. (Claes har även värme i såväl förar- som passagerardynan – naturligtvis individuellt ställbar för båda! – på sin nya hoj, men sådan lyx lämnade han inte ifrån sig på mitt nyförvärv.)

Väl framme på Omberg vid 15-tiden konstaterar vi, att solen redan står nära horisonten, så det får vara med planerad fika i Vadstena, eftersom vi vill minimera körning i mörker, då det också kan komma att frysa på. Inte kul i så fall.

Vätten ligger blågrå, väl synlig, eftersom träden är avlövade. I den korta s-kröken vid Storpissan, där vägen ligger i norrläge, är det frost på vägbanan, men hastigheten är låg, och det hela avlöper problemfritt.

Jag tar av solglasögonen efter Borghamn. Det är tämligen dunkelt, när visiren tvättas en sista gång på Statoil i Mantorp. E 4 murar snabbt igen visiren på nytt, men resan hem blir problemfri. Vi vinkar farväl vid ingången till Vallarondellen, jag tankar fullt inför vinteridet, anländer hem tio minuter senare och går in i duschen med skinnstället på. Lite såpa på en svamp löser lätt upp smuts och saltstänk, som inte skall få fräta under vintern.

Eftermiddagen därpå backas en osannolikt skitig hoj – döpt till Sigurd efter första bokstaven på registreringsskylten – ut på garageplanen igen. Två varv med slang, bilschampo, borste och svampar för att få bort så mycket saltslask, som bara är möjligt, tar sin rundliga tid. När jag är klar, skiner han igen, rullas in i garaget och kopplas upp i batteriladdaren – liksom Vilddjuret.

Därefter får skinnstället och stövlarna en omgång med fett – att suga i sig under vintern.

Med lite tur blir det ytterligare någon anständig dag, då jag kan gå över Sigurd med en omgång vax. Annars får det anstå till våren.

Vilddjuret är till salu. En skonsamt körd, ytterligt välvårdad och mycket snyggt designad italiensk sporttourer kan bli Din för 42 000:-, komplett med originalpackväskor, 2 x 30 l, Bagster tankskydd och -väska, 14 – 24 l. Den har gått 3 650 mil, har förstklassiga däck, är precis nyservad, mycket bekväm att köra, och passagerardynan tillhör de absolut bästa i klassen. Så vill Du och partnern toura snabbt och bekvämt – oavsett om vägen är rak eller krokig – har Ni chansen. Mycket hoj för pengarna.

Mer om cykeln på annan plats på hemsidan – eller kontakta mig; Bror.Gardelov@lio.se, 0705/23 73 73. Bild 1 Bild 2

Bror Gårdelöf